Rosling läxade upp journalisten för att han tyckte att medier har en tendens att alltid beskriva saker på ett och samma sätt. Den fula skon får då representera det som konsekvent visas upp som något problematiskt. Varför envisas medier att ständigt berätta om vissa platser som fula skor istället för att visa upp deras betydligt mer intagande och själfulla ansikten?
För det är berättelser vi talar om här, och de skapas av någon, ofta i ett speciellt syfte.
Agenda-inslaget berättade om hur Söder förr var en arbetarklasstadsdel och nu är ett av Helsingborgs mest invandrartäta områden. Den upplevda otryggheten är stor, enligt en polisundersökning. Det är valår, och ”invandring” ses som den kanske viktigaste valfrågan. Och genom en oförklarad logik tycks det ändå hänga ihop på ett självklart sätt: invandring, brottslighet, otrygghet – och så Söder. Då är det väl så – eller finns det andra sätt att se på det?
Att förklara det som kallas ”upplevd otrygghet” är inte enkelt. Att kriminalitet och våld skapar otrygghet är nästan självklart. Trygghet handlar om att känna sig säker, men också om att känna sig hemma. Det kan handla om en osäkerhet som uppstår när ett område förändras snabbt, när välkända butiker lägger ner eller flyttar (till Väla). Någon kan känna sig otrygg över att inte lära känna sina grannar eftersom befolkningen flyttar ofta. Det kan vara för mörkt. Otrygghet kan förstärkas av att inte känna sig respekterad, att inte förstå det som sägs eller att ingen städar på gatorna. Eller att vardagen inte går ihop ekonomiskt. Det kan också handla om att någon annan talar om för en att platsen man bor på är dålig och eländig, och att man själv på något sätt är likadan. Det är faktiskt ganska komplext.
Några av dessa aspekter borde ha fått synas. Istället diskuterade två journalister den upplevda tryggheten i relation till brottslighet och invandring utan att egentligen prata mer om just Söder. Så Söders medverkan i Agenda handlade egentligen inte om stadsdelen. Det handlade om vad Söder kunde användas till: att beskrivas som en ful sko. Det var inte första gången.
”Låt oss lyfta arbetarne upp till oss istället för att se dem öfver axeln, bibringa dem bildning och vetande och klara deras begrepp om rätt och orätt istället för att le åt deras okunnighet”. Så uttryckte sig en talare från Helsingborgs borgerskap på en julfest på Helsingborgs arbetareförening i början av förra seklet, enligt läkaren Fritz Netzlers bok "Helsingborgsminnen från min ungdom", utgiven 1928. Vad arbetarna som lyssnade tyckte om att talaren ansåg att de behövde lyftas förståndsmässigt framgick inte, men arbetarnas underordnade position i Helsingborg under början av industrialismen synliggjordes onekligen. Och det visar också på hur nedvärderandet av någon annan kan befästa den egna positionen i en turbulent tid. Många av invånarna i den nya stadsdelen Söder kom från fattiga förhållanden på landsbygden. De flyttade till en ny plats som växte fort och präglades av samma fattigdom. Stadsdelen blev en viktig del av arbetarrörelsen i Helsingborg.
Kanske blev Söder och dess människor redan från början ”den andre” i Helsingborg? Det är ett begrepp som vi forskare använder för att förklara hur människor lite småaktigt beskriver andra grupper som annorlunda och ofta också sämre. Något som får ”oss” att verka bättre. Ungefär som talet på julfesten. Symptomatiskt för detta är att Söder genomgick en radikal modernisering när arbetarrörelsen blev en maktfaktor att räkna med.
Domus som byggdes på Mäster Palms plats 1967 blev viktigt för Söders möjlighet att vara något annat än ”den andre”. Ett eget centrum för konsumtion på torget som namngivits efter den socialistiske agitatorn August Palm. Men berättelsen förändrades. Under senare år har det ofta talats om förfall och flera projekt har genomförts för att lyfta stadsdelen. Det har också pratats om ”invandrarna”. De har av somliga också beskrivits som ”de andra”, medan somliga snarare sett dem som symboler för det nya, mångfaldiga Helsingborg. Det handlar om att vi människor ser olika saker, men också att vi beskriver saker olika beroende på vad berättelserna ska användas till.
Orden vi använder för att beskriva platser och dess människor betyder något. Vi gör ett urval och vi vinklar, böjer och bänder dem. Som när frågor ställs i en enkät om trygghet. Som i Agenda inför valet eller i veckans rapportering i HD om invånares och näringsidkares oro efter skjutningarna på Söder. I den artikeln var det också tydligt att många egentligen inte ville prata med journalisten. Kanske för att de just nu nästan bara får frågor om detta? Kanske för att de inte ville riskera att ytterligare en gång bli framställda som ”den andre”, som någon som bor på en dålig plats?
Frågan om söderbornas upplevda otrygghet är viktig. Ställdes det rätt frågor i polisens uppmärksammade enkät om detta? Det kan diskuteras. Det är ett faktum att staden Helsingborg just nu har stora problem med skjutningar. Och att många, med all rätt, blir jätterädda. Men är det Söders eller stadens problem?
Om allt drunknar i en abstraktion om vilken kass stadsdel Söder är kommer det också bara handla om "den andres" uselhet. Men var tar då den riktiga diskussionen vägen? Den om tryggt boende, om stabilitet i vardagen och en rättvis ekonomisk fördelning?
De frågor vi ställer och de berättelser vi skapar kan både synliggöra och dölja. Och de förändrar platser fysiskt. Nu ska Söder lyftas igen, framför allt Mäster Palms plats. I hjärtat av stadens industrihistoria byggs nu några betongklumpar – och gamla Domus förses med fönsterfasad. Är det detta som ska skapa hemkänsla och trygghet för söderborna? Eller handlar hela projektet om att dölja Söders utsatthet bakom en ny kuliss av modernitet – och skamset dölja den fula skon under bordet?
Elisabeth Högdahl är etnolog och lektor i service management
Publicerad i HD den 6 oktober 2018
