Mitt namn är Sandra Uhde, 22 år gammal och är sedan september månad på utbytes år i Kalifornien, närmare sagt University of California, Irvine (UCI). Hemma i Helsingborg studerar jag kandidatprogrammet Service Management. Jag är tacksam som fick nästintill två fulländade terminer innan Covid-19 nådde oss.
I mitten på mars fick vi studenter ett mail från UCI att nästa termin kommer att undervisas online. För några minuter hurrade vi högt då vi tänkte att onlineskola kanske kan innebära mer tid till häng på stranden och roadtrips! Men den glädjen höll inte i sig länge då vi 24 timmar senare nåddes av president Trumps uttalande att gränserna skulle stängas. Jag minns pressmeddelandet så tydligt. Håret på armarna reste sig och för några sekunder kände jag mig så liten i en så stor värld.
Inte långt därefter stängde restauranger, barer, salonger, shoppingcenter, aktivitetsklubbar, företag, i princip ALLT utom matbutiker, bensinmackar och banker fick restriktioner att stänga ned. Begreppet ”social distance” blev vardagsmat och vi fick tillsägelser om att vi vänner vistades i grupp trots att vi alla sju delade boende.
Samtidigt sattes tankarna igång om jag borde åka hem eller ej. Jag märkte att andra som var på utbyte i USA började dra sig hemåt och vi som bor ihop pratade dagligen om det i huset. Men till slut tog jag beslutet att tillsammans med mina sju "roomies" stanna här och fortsätta terminen ut.
Idag den 23 april, är allt fortfarande stängt. Publika områden såsom lekplatser, parker och stränder är avspärrade runt om i Kalifornien. Stranden i Newport där vi bor är lyckligt nog öppen men strandpromenaden är stängd. I matbutikerna är det krav på mask och det finns restriktioner gällande antal besökare i butikerna, vilket leder till att det bildas kösystem utanför. Väl inne i butikerna är det skyltat enkelriktat i samtliga gångar och det finns markeringar i golvet som ska hjälpa alla att hålla två meters avstånd från varandra. Kundvagnar och korthållare torkas även av då och då.
Vi håller oss uppdaterade genom UD, som för tillfället enbart råder tillfälliga svenskar i USA att åka hemåt. Hade jag inte haft mina vänner som jag bor ihop med hade jag nog åkt hem för några veckor sedan, men vi peppar varandra och är tacksamma att vi kan hänga på stranden, promenera och plugga hemifrån.
Vi vet ännu inte när samhället kommer öppnas upp igen, men vi hoppas innerligt att situationen kommer ha förbättras lite tills vi har tänkt att åka hem i juni så att det inte blir problem med våra visum. Det är såklart jättetråkigt att detta hände under vårt utbytes år då syftet med att vara här har försvunnit. Samtidigt fick vi två helt underbara terminer som jag kommer ta med mig hem till Sverige!
Läs om fler studenter från LU utomlands som berättar om livet under coronakrisen